Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 2

Hennes svaghet varade dock blott några få sekunder; hon öfvervann sinnosrörelsen så tidigt, att prinsen, som gick vid hennes sids, icke kunde annat än tro henne, då bon på hans fråga, försäkrade, att hon endast varit utsatt för en tillfällig, hastigt öfvergående svindel. De passerade Strathmore. Han rörde sig icke, han förrådde icke med det ringaste tecken att han igenkände henne; och dock hvilade hans ögon på henne, och — han log. Men hon förstod betydelsen af detta matta, iskalla leende, ty hon hade sett detsamma förut, då han lemnade henne för att uppsöka den man, hvilkens förderf han beslutit; och hon ryste åter och kände sig sjuk och förtviflad; en outsäglig ångest hade fattat henne, hon anade nu att straffet för hennes synder nalkades. Med detta flyktiga ögonblick, då för första gången en droppe af namnlös fruktan blandade sig uti den ljufliga dryck, hvaraf hennes lefnads glänsande bägare hittills varit fylld, med detta ögonblick hade hans hämnd begynt. Allt smicker och all byllning, som under återstoden af balen egnades henne, kunde med skäl sögas vara onyttigt förspillda; den förnäma verldens nöjen och förlustelser syntes herne förhatliga, hon tyckte sig känna, att honnes välde inom denna sfer icke skulle bli af lång varaktighet. Från och med denna stund märkte hon giftet i vinet och masken i blom