Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 2

veg nn morna, hon såg spöken vid sitt hviloläger och började ana, att hon närt en orm vid sin barm. Säsongen hade detta år börjat något tidigare än vanligt i Paris med anledning af förmälningsbalen i Tuilerierna. Lady Vavasour satt i sin loge på stora operan, handhade sin solfjäder med spansk grace och hörde blott tillfälligtvis på sångarne och sångerskorna å gcenen — dertill hade hon tid endast under de få minuter, då inga honungsöta artigheter tillhviskades henne af hennes talrika och fint bildade uppvaktning. En krans af praktfulla, orientaliska blommor prydde hennes hår, och hon var i allo lika förtjusande som vanligt. Men under det att hon här, såsom en äkta Epikurs lärjunge, satt försänkt i detta ljufva rus, som segrar skänka, invaggad i drömmar om sällhet och makt, träffades hon plötsligt af samma ångest, som hon erfarit i Tuileriernas audienssal, en isande rysning genomlopp henne, läpparne bleknade, ögonen blickade omkring med ett vildt, förfäradt uttryck, och skämtet dog på hennes tunga — ty hon hade hört framkviskas helt nära sig detta samma SMarion Saint-Maur4, som en gång förut fyllt benne med en så liflig förskräckelse. Och dock var det blott ett namn, som hon burit före sitt giftermål. — Qu-avez vous, madame? Ni finnner luf