Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 2

Sn tänkt att hon, om de sammanträffat förr d. v. B. på den tid, då hon ännu var mäktig att hysa en ren kärlek, och innan hon ännu inandats den förnäma verldens giftiga luft, skulle ha kunnat älska honom med en sådan beständig och himmelsk ömhet, som poeterna besjunga. Men hennes innersta lust var att tyrannisera, hennes hbersklystnad fann ingen tribut nog hög, För hennes skull, likasom för den grekiska Helenas, stredo bröder mot bröder, och män togo sig sjelfva af daga — denna triumf var hennes största lycka. Med stolt blick öfverskådade hon i spegeln den oförlikneliga gestalt, hvars make ingen lefvande qvinna ännu kunnat förete, och lät sig derefter föras till vagnen för att återvända till den verld, som utgjorde hennes hofstat. Hon var sitt tidehvarfs skönaste dam — och hvilken titel kunde gifva anspråk på ett större välde, hvilken spira regera med en oinskränktare makt? Hon for till Tuilerierna. Der hade den engelska markisinnan, Paris tongifvande skönhet, städse firat sina mest lysande segrar, och äfven denna afton, liksom otaliga gånger förut, täflade prinsar om ett leende af henne, och drottningar och furstinnor bländades af hennes fägrings strålande glans. Här stod Marion Vavasour på höjden af sin storhet och — här blef hon i hemlighet bevakad af den man, som hennes kärlek gjort till en slaf och hennes lögn till en mördare.