Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

rade marskalk-salen, hvars rika belysning lät hennes strålande fägring framträda i den förs delaktigaste dager, då följdes hon och bennes kunglige älskare (ty så kallade honom redan ryktet) ovilkorligt af allas blickar. Och under det att hon nu, såsom den erkända berrskarinnan, öfverblickade församlingen, märkte d Etoiles, som konverserade med henne, att hon plötsligt spratt till och bleknade. Hvad fattades henne? Månne gift gömde sig i parfymerna, eller var läften i de kungliga salongerna förskämd? Giftiga tapeter — eller dödande dunster från vaxljusen? Nej, intet af allt detta. Vi befinna oss icke merai ätterna Modicis och Sforzas dagar. Af fruktan för lagarne eller vetenskapen ha vi för längesedan blifvit så dygdiga att vi aldrig trakta efter någons lif; vi mörda i stället helt långsamt och småningom deras själafrid och ära, som vi hata, emedan för detta slags lönnmord ingon menniska kan kalla oss att aflägga räkenskap. Hvad kunde det nu vara, som så hastigt kom åt henne i Tuileriernas audienssal? Den häftiga förskräckelsen dref rodnaden från hennes kinder, hennes blick irrade omkring med detta kalla, bedjande uttryck, som man ser hos den jagade gazellen, och hennios hand omfattade darrande den kunglige kavaljerens arm, Ingenting avnat än framhviskandet af ett namn, hvilket, sakta uttaladt på något afstånd, trängde till hennes öra och tycktes endast förstås af henne: