Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

ännu fanns qvar hos kenne. Verlden fortfor att ligga vid hennes fötter; händelsen i Autevil hade ej inverkat menligt på hennes skönhet och icke heller på hennes makt. Hvad ånger är — det visste hon icke; nåjonting sådant hade aldrig stört hennes gyllene drömmar. Med stolta steg och kunglig hållning vandrade hon genom lifvet; ty allt hvad nedslagenhet heter, var för henne obekant. Huru skulle väl samvetets röst ha kunnat göra sig hörd midt under den eviga lofsång, som ljöd på alla sidor om henne? Huru skulle väl ångerns skräckfulla gestalt kunna bana sig väg till henne, kring hvilken konungar och prinsar trängdes. Väl kände hob grymhet och hämndbegär, men ångern kände hon lika litet som den sammetslena pantern eller den brokiga ormen känna den; och den dystra tragedi, hvars upphof hon varit, hade icke hos henne qvarlemnat ett djupare intryck än offrets klagan qvarlemnar hos vilddjuret. När verlden talade om denna händelte, talade den äfven om hennes makt, och historien tjenade således — så tyckte hon sjelf — blott till ett bevis på hvad qvingt behsg och en skön dams leende förmå Låt vara, att icke alla hennes löften till Strathmore varit falska; ty det dröjde väl någon tid, innan troheten började synas henne tråkig. Låt vars, att hon i sina bättre stunder ty äfven de bjertlösaste ha bättre stunder — STRATHMOBRN: 47