Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

SS Vw ten i salongen tung — qväfvande? frågade hertig dEtoiles med en oro.— Det är blommorna i min bukett, som besvära mig genom sin starka odeur; tag buketten! svarade lady Vavasour, i det hon räckte honom blommorna; och d Efoiles uttryckte sin tecksamhet med ett så fint smicker som endast en nobel parisare kan åstadkomma. Men denna gång gick detsamma alldeles föaloradt. Marion Vavasour tryckte solfjädern intill sina läppar, för att derigenom dölja sin rörelse, och hon tänkte inom sig: — Hvem kan veta det här?... Icke han -— säkert icke han. Se der det beständiga föremålet för hennes oro. Ty den firade och hersklystna skönheten, rom skulle varit färdig att kokettera för att imponera på sjelfva försynen, kände numera en stark fruktan för den man, som genom sin kärlek till henne drifvits först till vanvett och sedan till brott, och som låtit henne undslippa döden blott för att få se hennoe lefva och lida. Orolig genomsökte hennes blick den vidsträckta salongen, och slutligen — fick hon se honom. Han stod ett stycke ifrån henne, och ljusskenet föll äfven nu på hans ansigte. Hans ögonlock voro sänkta, alldeles såsom i Tuilerierna, och hans blick hvilade osflåtligt på henne, under det att hans anletsdrag upplystes af detta föraktfulla leende, hvilket kändes i hennes bjerta såsom ett dolkstyng. Han