Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

— Marion Saint-Maur. Hon såg sig hastigt omkring — ingen af alla dessa hofmän, ministrar, ambassadörer, prinsessor, hertiginnor och grefvinnor tycktes ha hört det ringaste. Från dem hade hviskningen icke kommit, ingen af dem kände det namn, hon: burit som flicka. Men när hon ännu en gång upplyftade sin blick, varseblef hon ett ansigte, som var henme väl bekant, det var den mans, som hon förrådt, den mans, som, då han sednast såg henne, kastade henne ifrån sig, emedan döden vore en alltför stor nåd för henne. Strathmore stod på något afstånd, lutad mot en länstol, och tack vare ljuset, som föll på hans ansigte, var dess kalla, sträfva uttryck lätt att skåda. Han skulle synts fullkomligt känslolös såsom en bildstod, om ej under de sänkta ögonlocken en blick af .okufligt tiger-raseri låtit sig förmärkas. Denna blick var fästad på henne, och bon bleknade, hon, som i smitt lättsinne och i medvetandet om sin skönbet fruktade himmelens vrede lika litet som den argaste gudsförnekare och den mest stoiske filosofi. Luften blef alltför tryckande för henne, det tycktes henne som dansade ljusen omkring och som sväfvade de aristokratiska grupper, af hvilka hon omgafs, högt uppe i luften, hon såg ingenting mera, förutom denna stumma, hotande blick, hvilken plötsligt, likasom en ur grafven uppstånden vålnad, visat sig för henne,tyst erinrande om det förflutna och antydande framtiden.