Dagens Nyheter – 31 oktober 1873, sida 1

-— OUR gör dig så ondt om dem som lida, är du då sjelf lycklig? — Ja, alltid. Hon betraktade honom helt förvånad, ty det förundrade henne storligen. att han kunde göra en såden fråga. Men Strathmore såg i det enkla svaret ett bevis på försoningens möjlighet; det var värdt myvket för honom att från den illa flickans egna uppriktiga läppar få höra att hon var lycklig — lycklig genom. hans omsorger ock i följd deraf att han troget uppfyllde det uppdrag, som blifvit honom lemnadt af den döde. --Den erfarne menniskokännaren hade redan upptäckt de anlag, som hos detta barn börjat utveckla sig: mottagligheten för glädje och sorg, hvarom det allvarliga draget kring munnen och det solklara leerdet, som bastigt framkallades och hastigt åter försvann, buro vittne; den tidigt vaknade djupsinnigheten och det poetiska lynnet sedan, hvars tillvaro angafs af den breda framskjutande pannan; den ännu slumrande ömheten, gom fann sitt uttryck i blickens ofta återkommande sorgsenhet, i melankolien hos dessa ögon, hvilka voro. ljufva och drömmande som en skön natt. Dessa tecken borde ha sagt honom, att det skulle bli lätt att betrygga hennes lycka i barnaåren, så länge hon ännu tillfredsställdes af oskyldiga lekar och en herrlig natur; men att deremot ganska stora svårigheter kunde