Dagens Nyheter – 30 oktober 1873, sida 1

skräckt upp och drog sig undan med alla tecken till fruktan. Han hade sett Strathmore endast några få gånger och trodde honom ej om godt. Gossen hade ett äkta sachsiskt utseende; hans hy var blomstrande, ehuru gsolbränd, och hans blonda krusiga hår särdeles rikligt. Strathmore räckte honom handen med likgiltig min; Han hade alltid intresserat sig föga för barn. — Huru mår du, Nello? Gossen svarade icke, emedan han var blyg, och Strathmore ämnade just gå förbi honom samt sköt med armen: undan några yppigs slingerväxter, som från klippan på hans venstra sida hängde ned öfver gångstigen, då gossen med en ifrig åtbörd höll honom tillbaka. — Håll! Jag ber — gå icke längre! Ni väcker henne eljest. — Hvem skulle jag väcka? — Nej; väck henne för all del icke; hon var så trött! Strathmore såg sig omkring; han trodde att gossen talade om en liten hund eller något annat favoritdjur. I det höga gräset invid den framskjutande klippan slumrade helt nära hans fötter det barn, som han sednast sett på fru Errolls dödabädd. Med armarne till hufyudkudde låg här den späda gestalten framtör honom, företeende allt detta omedvetna behag, som man så ofta finner hos sofvande barn. Öfver den