gifter visat att den i september öfverskridna sedelutgifningsrätten blifvit återförd till sina behöriga gränser, må vi bekänna att vår förundran nått den höjd att ingen annan fullmäktiges åtgärd i detta ämne kan vidare öfverraska oss. Landets hufvudbank har uppträdt såsom lånsökande till en ränta som för några få månader sedan icke stod att erhålla då man fordrade riktigt goda säkerheter. Den närmaste följden häraf blir och har redan visat sig, att de institutioner och bankirer som icke hunnit förvärfva, om än de onekligen förtjena, en stadgad kredit måste öfverbjuda riksbanken, icke för att erhålla ya insättningar utan för att få behålla de gamla depositionerna, till hvilka riksbanken friar. När för tvenne veckor sedan Englands bank blef hårdt anlitad höjdes diskontot till 7 procent, hvarjemts Englands bank mot säkerhet af statspapper sjelf upptog ett lån å 700,000 pund sterl., lika med tolf millioner sexhundratusen riksdaler, allt i syftning att kunna tillfredsställa utlåningen. Man anser sig i Englands bank sakna rättighet att, då man sjelf får bestämma vilkoren, ställa sig så, att den dagliga diskonteringen kommer på half ranson. Man anser sig icke heller böra mot hög ränta tillocka sig de många små besparingarne för att fylla en tillfällig brist på fonder. Men dessa åsigter delas icke af styrelsen öfver Sveriges riksbank utan den går i spetsen för räntans uppjagande Och penhingställningens försvårande. Denna är lyckligtvis icke värre, efter vårt bedömande, än att inträffade förvecklingar reda sig sjelfva, men sker annorlunda, så vet affärsverlden hvem den har att tacka för åtgärder som skada allmänna rörelsen, utan att gagna riksbanken, Att riksbanken ytterligare inom kort tid höjt diskontot eller kreditivräntan var en naturlig följd af den höga upplåningsränta som den: sjelf pålagt sig.