DDT vackra ansigte vanstäldt af skottet, har jag känt min föresats återvinna hela sin ursprungliga styrka. Jag har således fortsatt att förfölja hetine, i den fasta öfvertygelsen, att hämndens timme dock en gång — förr eller sednare — måste slå. Och se, nu är denna timme slägen! Jag vet nu sättet att straffa hen. ne; men min egen makt är alltför ringa, för att jag skulle kunna sjelf använda det. Fattig och låg, som jag är, skulle jag ej blifva hörd af någon, och jag kan alltså icke bes gagna mig: af hvad jag upptäckt. Men ni, den engelske lorden, kan dermed uträtta allt. Jag är blott landstrykerskan — ni är ädlingen — men vi hata båda; så må då den mäktige lära sig att hämnas af den föraktade! Åter inträdde tystnad. Strathmore. hade åbört ziguenerskans framställning från början till slut; och för honom, den skarpsynte menniskokännaren, den öfvade läsaren af hemliga bevekelsegrunder, låg denna qvinnas själ öppen såsom en bak, och hvad han deri läste, var — sanning. Hennes berättelse öfverensstämde med: den, som han en gång hört förtäljas i Vernonceauz om Marc Lennartrons död och orsakerna dertill; och han insåg, att ziguenerskan, som i sitt otamda bjerta icke erkände någon annan Gud än sin kärlek och icke någon annan himmel än sitt hat, för intet pris skulle kunna förmås att afstå från sin hämnd. Han insåg, att denna qvinna hade eller trodde sig ha påfunnit ett medel att