-— Dv1l — sig åter och kastade hufvudet tillbaka med en stolt rörelse; hennes kinder rodnade, och blixtar: framsköto ur hennes ögon. — Vi blefvo bekanta i Galizien, sade hon. Han var en österrikisk officer, en ädling liksom ni. Han fann mig skön, och jag älskade honom, såsom de kalla, bortskämda damerna i den sfer, han tillhörde, icke förmå älska. Jag var för honom blott en leksak, hvarmed han fördref tiden, men han — han var min Gud! Hvad andra kallade min skam, det var min stolthet. Den synd, som andra förebrådde mig, ansåg jag sjelf såsom en krona, en prydnad som väl anstod mig, och jag tänkte ofta i mitt hjerta: tJag har lefvat-nog, eftersom jag uppnått den lyckan att bli älskad af honom. Jag lemnade min stam, för att följa honom såsom hans. älskarinns, och när Lennartson sedan begaf sig till: Wien, kom också jsg dit, och han höll mig fortfarande kär, om han också egnade mig blott så många timmar, som förut dagar. . Han reste till södra Frankrike — jag öfvergaf mitt folk och mitt hemland samt följde honom äfven dit; och han älskade mig ännu, ehuru han i stället för timmar endast hade ögonblick öfriga åt mig. Så är det alltid med mannens kärlek. Och der sammanträffade han med henne! Nattetid, då jag gömde mig bland myrtenbuskarne utanför hennes villa, för att åtminstone få se en skugga af honom, var han i hennes trädgård. Om dagarne stod jag dold i furuskogen, för att lyssna till hans