Dagens Nyheter – 27 oktober 1873, sida 2

-— oUvURg oll något sådant för sin egen del. När han uppstått från sjuksängen och återvändt till sällskapslifvet, förundrade sig derför verlden öfver hans bjertlöshet och ansåg, att han var oförändrad, och att katastrofen icke qvarleninat något intryck hos honom. :Men verlden, som sjelf är så bedräglig, låter blott alltför ofta bedraga sig af skenet. Oförändrad! — ja, om jernet, som genomgått elden, är oförändradt, sedat det, tack vare hettans inverkan, blifvit böjligt som ett vass-strå — då var han det också; eljest icke. Allt det onda, gom fanns i hans karskter, hade sprungit fram som ett lejon ur sin håla och kunde aldrig mera insöfvas. Den mildhet, som kärleken i början förlänat hans väsen, hade af passionens hvirfvelvind blifvit bortryckt, och helå hans okufliga kraft hade koncentrerat sig i en enda föresats, en enda önskan, ett enda begär: han ville hämnas! Ty hang sinnesart var så beskaffad, att det egna lidandet ovilkorligen måste hös honom framkalla en grymhet, hvilken sedan, den en gång mättats med ett brott, likasom tigern med blod, städse törstade efter nya synder. Hämnden hade dragit förbannelse öfver hans hufvud, och i sin förtviflan traktade han nu efter en ytterligare hämnd. Denne man, som menat, att han efter eget godtfinnande kunde skapa sitt öde, hade — visst icke frivilligt — blifvit till den grad olycklig att han