Dagens Nyheter – 27 oktober 1873, sida 2

oo OSS TJUGUSJUNDE KAPITLET. Dies ire. Sommardagens klara, milda ljus fyllde den dödes kammare. Här hade man lagt honom ned och lemnat honom — i den djupa tystnad, som inga steg störde, ingen stämma afbröt — der ingen kärlek vakade hos honom, förutom den lille hundens. Denne trogne vän hade sprungit upp och lagt sig på hans bröst, morrande åt alla, som ville aflägsna honom från denna plats. Dsgen nalkades sitt slut, när den legde väktaren, som inslumrat på sin stol invid dörren till likrummet, plötsligt rycktes ur sin dvala af detta utrop: — Släpp mig in! — Huru! Hvad vill ni? — Jug vill komma in i det rum, ni bevakar. Efter att ha förnummit detta svar, blickade mannen häpen på främlingen, som i en så bestämd ton fordrade att få komma in till den döde; och när han betraktade hans ansigte, som var honom alldeles obekant, greps han af förskräckelse öfver dess vilda, förvirrade uttryek. — Hvarför? At hvilket skäl? stammade han. Har ni någon rättighet dertill? Hvem är ni?