-— JIA -— grad uppskakat mina nerver, ssde hon till pringen och biskopen, i det hon gjorde en ätbörd af fasa... Tänk, hvilken sorglig till. dragelse!... Men — låtom oss icke tsla derom, det ber jag er på det enträgnaste, mina herrar. Den stackars Cecil! Min man har alltid sagt om honom, att han en dag skulle komma att begå ett brott... Hm! De lära ha blifvit oense för min skull, påstår man — det är ju ledsamt. Men kuru kunde de handla så oförståndigt? Skada att Bertie Erroll skulle dö så snart. Han var en vacker karl, tyckte jag. Men Strathmorerne ha aldrig låtit leka med sig; det borde han ha kommit ihåg, den stackars Bertie. Och Marion Vavasour suckade samt lät ännu en gång förmärka en behsgfull rysning. Derefter rörde hon om sin chocolads, smekte sin snöhvita hund, hällde några droppar af en ljuflig parfym öfver sina små händer och frågade herrarne, huru de tyckte om Scribes nya pjes och George Sands senäste romsn. Men bertigen och prelaten gratilerade i tysthet sig sjelfva, för det att den så länge uppehållna förbindelsen, tack vare denna skarda.lösa duell, hvarom redan hela Paris talade, nu omsider — gå vidt man kunde finna — blifvit bruten och sålunda fältet lemnadt öppet för dem. Ingen ånger rådde hos markisinnan; hon visste icke hvad en sådan känsla vill säga. ETRATHMORN. 48