-— VYO nu bestormades af qval, dem mildare, svagare naturer aldrig kunna känna — och må de derför vara tacksamma mot försynen! Så brottslig och rent sinlig hans kärlek än varit, hade han dock, det kånmsn säga, nästan afgudat den qvinna, af hvilken han blifvit bedragen. Den luft, som hon inandadeg, hade varit honom helig; vinden, som lekte med hennes lockar, hade väckt hans svartsjuka; han skulle med sitt lif ha velat köpa hennes trohet, likasom han derför uppoffrat sin ära och sin samvetsfrid. Är det väl då underligt, :att det hat, som han numera hyste mot henne, var ännu större än den kärlek, med hvilken han älskat henne förut? Hennes hand var det som stötte honom i brottets afgrund; derför brände också hennes kyss på hang läppar såsom en outplånlig förbannelse. Hennes falskhet hade förledt honom till den illgerning, som i hans egna ögen stämplade honom såsom mördare, om ock lagarne och verlden frikände-honom. Hvarthän han gick, förföljde honom förbannelsen. Nattetid väcktes han deraf ur giva oroliga drömmar, hvarvid ofta en riktig dödsångest fattåde honom och kallsvett frambröt på hans panna. Så snart dagen grydde, steg han upp, för att åter bära derna förbannelse med sig på alla sina vägar. Ty ban såg städse framför sig dödskampens qval och det röda blodet, som lång