Dagens Nyheter – 25 oktober 1873, sida 1

-—vv — den lifegne slafven, drifven till vanvett, vänder sig mot sin tyrann och sliter honom i stycken. Med ett häftigt språng rusade Strathmore fram och fattade hennes arm så våldsamt, att tydliga spår efter hans grepp visade sig i den hvita huden, hvilken han hittills ansett alltför fin till att smekas af sommarvinden. En verklig dödsångest intog henne; hon visste att hennes stämma nu förlorat sin förmåga att besvärja stormen — ty det var ju samma stämma som förledt honom till brottet. Hon kände, att intrycket af hennes skönhet icke vidare skulle förmå honom att kasta sig till hennes fötter — ty denna skönhet var just den snara, genom hvilken han råkat i förderfvet. Likasom det blodgiriga vilddjuret kastar sig öfver sitt rof, tryckte han ned henne, der hon stod. Harm och vrede lågade i hans ögon; hans hår var vått och sammanklibbadt af ångestsvetten samt drägten oordnad och smutsig i följd af beröringen med den fuktiga marken. Få skulle ha känrnt igen honom i detta tillstånd, hvaruti ett brott, en timmes förtviflan försatt honom. Den fruktansvärda smärtan hade gjort honom vansinnig — i hans bjerna rådde idel förvirring, och hans blod kokade. Och nu måste han här i solskenet betrakta denna lika fagra som bedrägliga varelse, hvilken, lik en ond ande i englagestalt, stött honom i en af