Dagens Nyheter – 24 oktober 1873, sida 3

Hösttankar. Han kommer den mulnande dagen, Nu vissna de glada behagen Och sommaren flugit sin kos. Ej mera blåklockorna ringa, Ej mera små elfsorna svinga Kring lundens, den doftande, ros. Och höstregnet sväller i bäcken, Ej mera den älskande Necken På harpan hörs slå sina qval. Och bafvet det vräker mot stranden Och skrifver sin saga i sanden Om bleknande dödsoffers tal. Små blommorna slutat att sprida Sin vällukt kring ängarne vida, Sin leende drömde drömt ut. Ej mera på brokiga vingar Gullglänsande fjärilen svingar; Han somnat i döden till slut. Den jublande sången har tystnat, Till hvilken så tjucta vi lyssnat, I lummiga lundernas snår. I söder nu fåglarne sjunga, På löfklädda grenar de gunga Och prisa den Ijufliga vår. Och högt upp på kullen står linden Och skakar sin krona i vinden Och hviskarsin klägan så ömt. Han hviskar stt sommarn i Norden, Den fagraste sommar på jorden, Flyr hän som en ynglingadröm. Ack, hvar är den värmande solen? Skall evigt den vintriga polen Dö bort uti mörker och natt? Nej! fråga de rosiga tärnor Och fråga de gyllene stjernor, Dem Herren på fästet har satt. De tala om blometrande våren, Som komrnier att aftorka tåren, Den tillrande uppå din kind. De tala också om en sommar: Djupt, djupt når i bjertat han blommar, I trots af den höstliga vind. Cello