Dagens Nyheter – 23 oktober 1873, sida 3

Hvarjehanda nyheter, Musikens makt. En ung dansk, som åtnjutit en god uppfostran i en af landets större provinsstäder, der han slutligen egnade sig åt handelb, reste, då hans principal gjorde cession, för flera år sedan till Amerika. Han var fattig på pengar, men rik på mod och lust till att komma fram, Han kom först till Newyork, der han, efter att en längre tid ha drifvit omkring och på ett högst bekymmersamt sätt uppehållit sig med tillfälligt arbete, ändtligen fick arbete vid ett stenhuggeri, der han, utom det att han fick deltaga i det stränga arbetet, tillika måste föra arbetsböckerna. Inkorusten af hans ansträngningar räckte knappast till ett tarfligt underhåll: För omkring 2 år sedan blef han sjuk och skulle säkert hafva omkommit af nöd, om han ej hemifrån fått sig tillsända 100 dollar. Han begaf sig nu till New Orleans och var så lycklig att få plats som betjent hos en rik yankee, der han blef väl behandlad, Ena dag, då herrskapet hade farit ut, satte han sig vid pianot, och innan han sjelf visste af det, drömde han sig tillbaka i sitt hem, och alla bilder från hemmet, som sväfvade för hans fantasi, fingo lif och anda under hans öfvade hand. Med sin kraftiga barytonstämma satt han just och sjöng: Flyg, fågel, flyg öfver skogssjöns våg, då han hörde någon gråta bakom sin stol, och när han vände sig om, såg han husets enda dotter stå rörd till tårar öfverhans vackra musik. Han villo förskräckt lemna rummet, men hon bad honom stanna qvar. Det varade ej länge innan han kastade af livr6t och från betjent avancerade till den unga damens musiklärare, och derifrån är vägen ej lång till älskare. För omkring eu månad sedan mottog hans familj förlofningskort och samtidigt inbjudning till bröllopet, som är bestämdt till den 2 november. Den unge mannen är upptagen som kompanjon i sin svärfaders storartade handelsfirma. Hans brud är ung, vacker och högst älskvärd och spelar dagligen alla möjliga nordiska melodier för honom, och han tackar hvar dag Poly hymnia för sin lycka. Den påfiigafotkyssningen, Grun: den till det egendomliga: sättet att helsa påfven genom att kyssa hans fot törklaras på följande sätt: I fordna tider var det sed att kyssa hans ofelbara helighet på handen, men i det åttonde århundradet åtnjöt en myeket förnäm, men högst lättfärdlig dam den äran att blifva föreställd för påfven och kysste vid detta tillfälle icke allenast hans hand, utan tryckte den dessutom. med stor innerlighet mellan sina små, hvita händer. Påfven — han hette Leo — som fruktade stt denna varma beröring skulls mödföra fara för honom, lät med största kallblodighet afhugga den profanerade delen af sin kropp och undgick derigenom de förskräckliga följder som den vackra damens bandtryckniog möjligtsvis skulle hafva haft för honom. Från den da gen gällde den lag, att enhvar som föreställdes för honom — bög eller låg — skulle bringa honom sin hyllning genom ätt kyssa hans fot, under-det att..han lade sin qvarblifna hand välsignande på dess hutvud. Hans afhuggna hand-bevarades i alldeles friskt tillstånd flera århundraden igenom i Laterankyrs kan i Rom, Väl rälknadt, Kommer tåget äfven i qväll trettifyta minuter efter sex? trågade en äldre dam en tjensteman vid jernvägen. — Det kommer tjugusex minuter före sju, blef svaret: Ack, Herre Gud, huru dessa våg ändra sina turer! suckade den gama lamen. Te re F mt re ste RR LER TR vå KRETA gg EEYESRARREETRSAAT SEE