Dagens Nyheter – 23 oktober 1873, sida 2

-— d12 sig, dignade han ned på den fuktiga marken. Hans hufvud föll tungt mot jorden, och haus händer uppryckte gräset med rötterna, under det att de konvulsiviskt knöto sig. Han var skjuten genom lungan. Solen kunde icke mera ses; en qvalmig skymning började utbreda sig öfver den osunda, träskuppfyllda nejden. Vittnena voro intagna af förskräckelse, fattade af en plötslig fass; ty de visste att de stodo bredvid en döende man, och att dep, som gifvit honom döden varit hans bäste vän. Men han, som kallblodigt föröfvat det rysliga dådet, förblef helt lugn; den enda känsla, som blandade sig med hans hat, var en innerlig tillfredsställelse öfver den fulländade hämnden. Ett kallt leende spelade på hans läppar, och ur hans ögon framlyste samma triumferande glädje som hos tigern, sedan hans först smakat blod och sedan släckt sin törst på bekostnad af ett menniskolif. — Fly! han är död! Bäfvande hviskade Valdor till honom dessa ord, men han åhörde dem med köld: Han tänkte i denna stund visst icke på sin personliga säkerhet; han tänkte blott på att hön så väl som han sjelf nu blifvit på ett värdigt sätt hämnad. Maxligt trädde han fram till Erroll och böjde sig ned för att betrakta sitt verk. Oaktadt skymningen syntes blott alltför väl det mörkröda blodet, som rann ur såret.