Dagens Nyheter – 23 oktober 1873, sida 2

-—UAV rer Ännu hade lifvet ej slocknat; den döendes ögon öppnades ännu en gång och blickade mot aftonhimmelen med ett bedjande, smärtfullt uttryck; och-läpparne;som redan började hvitna och stelna, rörde sig med möda till en bön: — 0; Gud! Jag förlåter — jag förlåter... Han visste icke... : Han tystnade; ögats matta eld släcktes nu helt och -hållet; och sakta framhviskande ett qvinnonamn: Lucilla! Lucilla!4, utandades han sina sista suckar. Erroll var död. Och hans mördare stod bredvid honom, ännu lika genomträngd af samma iskalla likgiltighet, ännu lika känslolös för förlusten af den förr så käre vännen som nyss då han bevittnade hans dödskamp. Och då de två sekundanterna, som öfvervarit hela detta fasansfulla uppträde, sågo de dystra blixtar af en vild tilfredsställelse, som då och då framsköto ur hans ögon, ryste de ovilkorligen ech skydde den lefvande ännu mera än den döde. Gripna af fasa, åsågo de, huru han böjde sig ned; framtog. sin knif ooh afskar : en lock af offrets hår, samt huru ham derefter med samma: diaboliska lugn vände sig om, hållande den: gyllene locken mellan sina fingrar, samt styrde sina steg till det ställe, der hans häst stod. Hofslagen ljödo och blefvo för hvarje ögonblick allt svagare, ju mera han afläganade sig från den ödesdigra stridsplatsen.