Dagens Nyheter – 23 oktober 1873, sida 2

TJUGUFJERDE KAPITLET. Och solen gick ned öfver hans vrede. Solen sjönk alltmera i vester och spred sitt rika sken öfver den gröna jorden, vattnen, de de blå kullarne i fjerran och de lummiga träder i närheten. Men ett ställe syntes hennes varma glans undvika, der lekte icke hennes strålar, der fann hennes gloria intet återsken. Detvaroen plats djuptinnaiden gamla skogon, der ett gyttjigt, stillastående vatten befann sig, en graf för många sjelfspillingar. I denna ödemark stodo rårsom fiender mot hvarandra tvänne män, hvilka hittills älskat hvarandra såsom bröder. Errolls azurblå ögön strålade så underbart, när de blickade upp till den klara: himmelen, mot hvilken en fågel sjungande höjde sig, lycklig öfver pin tillvaro. f Öfver Strathmores ansigte hvilade de djupaste skuggor, så att det såg ut son hade det varit af en mörk metall. Lugn och kall som en marmorstaty, stod han der; hvarje drag var, så att söga, förstenadt genom fastheten hos den föresats, somi besjälade honom, Vittnena sågo hos den förre endast den tillförnigt, hvarmed en modig man under hvarje förhållande går sitt öde -till. mötes; men deremot förskräckte dem anblicken af den sednare