— 307 — RR — Tänk sicke -derpå, min dyra Marion! Glöm svådan, liksom jag sjelf-glömmer den. -Men-om !det akulle.så-ske; att jag aldrig mera finge sexert.hulda ansigte, så lofva -mig att kyssa mina läppar, när:de-kallnat; mins ögon, när ide för: evigt tillslutits, på-det att er kärlek må följa mig i grafven. Och kom ihåg, hörru stark min kärlekZvar: att jag dog, när mitt lif var som skönast, minasår som mest njut-vingsrika, för att bestraffa den hvisköing, hvarmed..man försökte att-locka er ifrån mig. Med--eni hes och darrandesröst, till hälften gväfd af; gråt, afgaf han dötta passionerade svar. Tårar fyllde ihans rögon:— de första tårar hsn.någonsin fällt :sedån sin tidigaste barndom: — när han nu betraktade hennes skönhet och tänkte på att; då nästa morgon inbröte, hennes kyss måhända icke. skuile förs må väcka honom och hennes kära stämma sakna kraft att återkalla honom till lifvet. Äfven hennes tårar föllo på hans parmna, när hon lutade sig öfver honom; men hennes blick, som sökte hans, uttryckte inga ömmare känslor. Hennes egen grymma hämnålystnad, värdig ett vilddjur, hade uppjsgst en hög rodnad på hennes kinder, och ett triumferande leende spelade på hennes läppar. Det var ju en ofantlig seger, att bom lyckats tillkämpå sig ett sådant herravälde öfver denne man, STRATAMORE.S 59