Dagens Nyheter – 23 oktober 1873, sida 1

811 skimrande molnbäddarne, redan i begrepp att lemna jorden. — Två! ; Åter: skallade detta. ord genom den stilla skogen, angifvarde att några sekunder flytt. Det upprepades af en syrsa i träsket, Och solen sjönk allt djupare ned,; tagande med sig -dagsljuset. — Tre! ;.Dödssignalen var gifven; och solens sista gyllene. strålar kunde ännu synas mellan ett par täta, hotande moln vid horisonten. Ännu var det tid! Å Men ingen aktade på;varningen. Ett djefvulskt mordbegär herrskade i Strathmores själ, en djefvulsk grymhet tronade.på hans läppar. Det lugna uttrycket i hans ansigte ändrades icke; hans pulsslag blefyo ej hastigare; inga samvetets påminnelser mildrade hans blick, i hvilken den fastaste: beslutsamhet stod. satt läsa, Han vände sig om — och hans min var härvid kall och likgiltig, såsom gällde det att skjuta till måls på ett dödt ting; men skottet träffade pricken. Ett ögonblick stod Erroll ännu upprätt, hans blonda hår rördes af. vinden, hang ögon riktades mot -bimlen; derpå raglade: han några steg bakut, upplyftade högra armen och ;sköt luften. Kulan träffade måhända någon af trädens toppar. Derefter föll pistolen ur hans hand, och utan att gifva ett enda ljud ifrån