Dagens Nyheter – 22 oktober 1873, sida 3

trote sitt lättsinne, alltid visat sin mor, är Laurent Dalissier nog lycklig att bli frikänd af juryn. Men då han åter inträder i sällskapslifvet, dröjer det ej länge innan han finner att den allmänna meningen icke riktigt vill stadfästa denna frikännelse. Den unga flicka han älskar och af hvilken han är älskad tillbaka — en rik arftagerska, om ni så vill ha det — drifver honom, i det hon hos honom gör sig till ett eko för denna den allmänna meningens dom, att hädanefter helga hela sitt lif åt upptäckandet af hans mors mördare. Det är endast under detta vilkor hon samtycker att en gång bli hans maka, Se der, efter mitt förmenande, en handling som är anlagd med en viss dristighet, och som bildar innehållet i en hel del af den roman ur hvilken skådespelet är utdraget. Det är också, såvidt jag kan finna, det mest lyckade i såväl romanen som dramat. Det är alldeles samma tanke som så lyckligt blifvit använd af Emile Gaborieau i några af hans romaner. Likheten är slående, till och med hvad beträffat den typiske polismannen Roules person, hans, som så samvetsgrannt fullgör sin pligt... och sitt yrke. . Fortsättningen behagar mig mycket mindre trots det gynnsamma mottagande den rönt från allmänheten. För att med större säkerhet kunna nå sitt mål afsvär Laurent Dalissier sina vanor och bruk såsom man af verld och går att under Roules, den gamle polismannens, auspicier ioskrifva sig bland denne nye Vidocqs agenter. Erkänn att man måste vara på samma gång bra förälskad och ifrig att hämnas sin mors död för att underkasta sig slit det tvång och all den förställning som ett dylikt yrke innebär. Madame Dalissiers mördare äro inga andra än tvenne tjufvar af värsta slag, Daccolard och Lubin, båda synnerligen skickliga i att på konstmessigt sätt begå en stöld med eller utan inbrott, att befria sig från sina offer och sina medbrottslingar och leda polismakten på villospår. Nåväl, Laurent Dalissier fruktar icke för att göra sig till deras sällskap, deras kamrat, för att så mycket säkrare kunna så småningem draga dem in i den snara genom hvilken de skola komma först i polismaktens händer och sedan i dens som lägger sina snaror icke med list, utan med konstförfaren hand. Ni ser att Le Parricide tillhör det slag af litterära alster hvars uppfinnare var den nyss aflidne -Emile Gsborieau, ban som så ofta förebrådde sig att ha gjort detta slags litteratur modern på samma gång han med vemod erkände att han hade detts, och uteslutande detta, att tacka för sin ryktbarhet. Od6onsteatern gaf oss också för några dagar sedan en Xförsta represensatioaX. Der uppfördes då Le Haschich, komedi på prosa i en akt af Louis Leroy. Planen för denna komedi, hemtad ur de bisarra verkningar som detta österländska narkotiska ämne utöfvar på hjernan, lämpade sig måhända bättre för ett uppsluppet lustspel i PalaisRoyal-teaterns genre än för en komedi, nästan allvarsam och i alla händelser fin och spirituel... man kan utan att blottställa sig säga det sistnämda om: ett arbete som bär Louis Leroys namn på titelolsdet. År det väl nödvändigt att påkalla hjelp af en smula haschich för att gest emot en älskarinna försvara en älskare för en otrohet rom han 6j begått, och för att fördrifva en: föga samvetsgrann medtäflare? Det tillfälliga rus som uppkommer i följd af ett genom ett. misstag föranledt förtärande af haschich iform af konfekt ger emellertid anledning tillen ganska rolig. scan, med en gammal högättad enka och leder, efter åtskilliga skarpa förklaringar, till. en lösning, som helsas af Lfligt bifall. På Vaudeville teatern, på Palsis-Royalteatern gamla saker, intet annat än gamla saker. Men det återstår mig innan jag slutar detta bref att omtalaen stor tilldragelse inom teaterverlden, stor kanske icke för Parisbefolkningen i allmänhet, men åtminstone för en ganska notabel del af denna bafolkning, den hvad förmögenhet.beträffar mest gynnade, och stor på samma gång för den främmande aristokrati som då löfven börja gulna kommer för att uppslå sina tält hos oss. Jag måste omtala Thöåtre Italiens öppnande på nytt. Detta, som så länge varit betraktadt sås som något högst tvifvelaktigt, har dock nu egt rum och under hr Maurice Strakoschs auspieior, hans, som är Adelina Pattis svåger och lärare. Salongen är helt och hållet ommålad och omförgylld och har dessutom blifvit prydd med en ny krons, som sprider en synnerligen stark belysning, egnad att höja prakten och frsichediren hos damernas toaletter, liksom att fördubbla glansen från de gnistrande diamanterna, hyilka der, mer än annorstädes, oundgängligen tillhöra den qvinliga drägten. Svart drögt med hvit halsduk för herrTarne, diamanter för: damerna, det var regeln denna afton, en regel som följdes så mycket bättre som den ej var föreskrifven sf någon, och undantagen, jag försäkrar det, vorg få. Det var en verklig fest för blioken, som tjusad gled fram öfver denna lysande samling af skönheter från norden och södern, öfver dessa dyrbara, eleganta drägter, som icke aföndsjukt dolde hvarken hals eller barnens Hvithet, öfver dessa gnis, öfver hela denna QUA BE RK DV TN