Dagens Nyheter – 22 oktober 1873, sida 2

En vild glädje strålade i hennes ögon, on klar rodnad uppflammade på hennes kinde:, och för !ett ögonblick påminde hon med all sin fögring om den grymma pantern, som står i begrapp att störta öfver sitt rof. — Ni har rätt — ni har rätt! sade hon i en ton af energi. Det var ovärdigt af mig att vilja tillbakahålla er hand, Härninas, Strathmorel Era anor fordra, att ni skall göra det... Huru kunde jag väl inbilla mig, att ni skulle tåla ett så nedrigt förräderi, att ni skulle med lugn åse ett så trolöst beteende af en vän? Hämnas, Stratbmore! Ni har rätt. Underligt ljödo de vredgade orden från dessa sköna läppar, som eljest öppnade sig blott för att le eller för at uttala ljufliga smekord. Utan att hon sjelf visste det, sönderkramade hennes hand de dyrbara blommor, med hvilka hon nyss lekt. Hon stod der såsom ett illvilligt ödes representant, och intrycket af Könnes förtjusande vrede öfverväldigade honom till den grad, att alla onda föresatser hos honom blefvo betydligt stärkta. Hon lockade och tubbade honom till det förestående bröttet, hvilket för hvarje ögonblick syntes honom såsom en allt heligare pligt. Han längtade efter att genom den tilltänkta våldsbragden få gifva henne ett riktigt talande bevis på sin kärlek. Hade kan älskat henne förut, så afgudade han henne nu. I den stäm