— 294 — lösa raseri, som är döft för såväl lidandets böner som rättvisans anspråk. Han hade just ingenting sagt åt den qvinna, från hvilken han nyss skilts; mön hin lemnade henne för att hämnas på den usling, som velat böröfvå honom förömålet för häus lidelsefualla kärlek. Han skulle icke ha skonat en enda lefvåtide varölse, som fiu ställt sig miellan bonom och hans hämnd, och om det varit honom möjligt, skulle han velat pina till döde — genom de gräsligaste törtyrmedel — den man, af hvilken Han trodde sig ha blif. vit förrådd. Han hade gått ifrån Marion, lofvande att icke föröfva någon våldsbragd; men hon kunde ej undgå att märka att härunder passiofier rasade i hans bröst, och att detta blod, som alltsedan uråldriga tider gjort Strathmorörnes grymhet beryktad och gifvit upphof till derag heriska valspråk: Döda och skona icke, nu råkat i svallning. Ena liten hage skilde lady Vavasours villa från den engelske baronens. Strathmore öppnade grinden cch passorade denna hage. Redan såg han mellan träden en grupp af herrar stå på terrassen framför sir Arthurs boning. Tre af dem voro föf honom främmande, den fjerde var Erroll, vid Bvilkögs fötter ett par hundar lågo och lekte. Bakom honom stodo gläsdörrärne till det mörka bi blioteket öppna, framför honom låg det herrliga solbelysta landskapst.