MV Strathmore såg hönom, och hans hand omfattade hårdare den lilla fina, med ädelstenar prydda spatserkäppen, som syntes passa till ridspö åt en förnäm dam. När solen mellan grenarne lyste på hans ansigte, hvilade öfver detta ett uttryck af lugn och beslutsamhet; men kring munnen spelade ett grymt leende, som förrådde tillvaron af:den svartaste hämndlystnad. Då han nalkades gruppen, började hundarne skälla, och Erroll vände sig om. Haris anlete klarnade — ty han trodde att Strathmore kom för att åter försona sig med honom, Visserligen hade för tolf timmar sedan yttranden blifvit fällda, som gjorde ett sådant antagande föga sannolikt; men hans eget sinne, som aldrig förmådde länge bära hvad ondt var, fann sig städse böjdt för förlåtelse, och Han skulle äfven nu ha förlåtit fill och med sådana förolämpningar, som män eljest aldrig ursäkta, för de tusen kära minnens skull, hvilka fästade honom vid ungdomsvännen. Han såg med en glad, vänlig blick på Strathmore; och dentie fästade äfven sina ögon på den man, hvilken en gång utsatt sig sjelf för tigerns klor för att rädda honom. Men hans min blef härunder ickö blidare; tvärtom svartnade hans. ögon, om möjligt, ännu mera, och han njöt redan af hämndens vällust. Hans slägt hade: alltid törstat efter hännd och hastigt, men tyst tillfredsställt detta begär; dock hade dessa Strathmorer jomväl för