SS MVA — Jeg är galen, of ni så vill! Min Gud, förbarita dig öfver migt... Ävnu håmjsg-als drig bugat mig i stoftet för någön lefvande Vvärelse, men jag gör det för er, Mariob, Ingör. annan än mig skulle ni kunta älska, det ju så? O! svåra, svarta! För himlens skull, sög hvad ni döljer för rig! e — Nej! u Och i känslan äf sit obeskrifliga makt tänkte hon blott på, huru outsägligt denne man älskas då hennö. — Lök icke med mig! botade Strathrorö utom sig. BFäg mig santingen — sanningen! — eller jag rycker er utan barmhbertighet ur den mans armar, som röfvat er ifrån mig. Iogen skall stjäla ifrån mig öns ön af era blickar och döck lefvå... Med möda framsade han desså ord; så djupt var hån uppskakad; fy hans lif, merä äl haåts lif, berodde af dennä qvinnas kärlek. Hon sög, att det icke längre gick an att leka med hönom, hon såg, att ällt hvad han sagt skulle bli utfördt, hon förstöd att han — tåck vare denna passionerade svårtsjuka — icke läögrö vår hennes slaf, utån i stället bliftit hönnöes beherrskate, och Marion Vaväsour förskräcktes för haus blick, för hans handtryckning — hon fruktadö den kraft; som hon sjelf fråmbesvurit. Men denna qvinna förstöd konsten att behandla männen så som hvars och ens lynne och ställning kräfde. Ömt smekte hon hans