gerna behålla, om ni så behagar, men den man, som delar dem, skall aflägga 1äkenskap inför mig. . — Ni är förryckt, Cecill ropade Marion Vavasour, och i hennes ögon framlyste denna förtret, som är vanlig hos bortskämda skönheter, då de någon gång ej få sin vilja fram. Men hennös lilla hand, som åter vidrörde hans arm, förrådde genom sin darrning en inre ångest. Jag förbjuder er att utföra hvad ni har i tankarne. Mitt namn får icke bli omtaladt i sammanhang med en sådan strid, såsom vore jag en dansös eller en blomsterflicka. Jag förbjuder det — jeg säger: det får icke skel — Låt mig gå! ropade Strathmore, så uppretad att han icke sjelf visste hvad han sade. Låt mig gå! Ni har ljugit för mig, och jag vill veta hvad som gjort denna lögn nödvändig. Ni brände upp brefvet för att jag icke skulle få läsa ett ord deraf. Jag har rättighot att söka utforska hvad det var för ord, som ovilkorligen vittnade om en trolöshet mot mig. Jag kan icke med våld aftvinga. er en bekännelse, men jag går dit, der det står mig öppet att använda hvilka medel rom helst för att bringa sanningen i dagen. Och vid Gad, det säger jag att, om... Han kurde icke uttala den förfärliga tanke, som härefter följde i hans själ. Han vred händerna i förtviflan och utbrast efter en stund: