Dagens Nyheter – 20 oktober 1873, sida 2

— MV na, mot hvilken man framkastar ett tvifvel, som hon finner för sig förolämpande. — Nej? Hvarför icke? Ni gör anspråk på mitt fulla förtroende; jag fodrar derför å min sida att få åtvjuta ert! Hon reste sig till hälften upp och stödjande sig med armbågen mot kuddarne, fästade hon på honom en frågande blick, under det att ett leende af harm spelade på hennes läppar. Skulle hon — Marion Vavasour — nödgas att aflögga räkenskap inför en älskare, hvilken var såsom vax i hennes händer? 8e der ungefär det spörjsmål, som hennes ögon yttryckte. — Förtroende! utbrast hon i en förtörnad och på samma gång gäckande ton, som han aldrig förut hört hos henne. Och hon fortfor: — Hvartill behöfs väl förtroende i fråga om en sådan bagatell? Jag tror, ni förlorat era sinnens bruk, Cecil. Var viss om att jag, ifall ni är nog förmäten att misstro mina ord, skall känna mig förnärmad och... —Det är icke jag som förlorat mina sinnens bruk, utan ni som förlorat ert minne, min fru, sade Strathmore, hvilkens ohyggliga svartsjuka nu fullkomligt trädde i dagen. Ni må kalla mig ohöflig eller ieke, så måste jag antingen tvifla på ert ord eller på ert minne. Skall denna långa epistel vsra ett svar på en middagsbjudning? Brefvet, som till hälften fallit ur kuvertet,