Dagens Nyheter – 20 oktober 1873, sida 1

SES uppsträckta arm, smålog åt de tankar, som för ögonblicket sysselsatte hennes själ. Det var morgonen efter den dag då Ernani uppförts. Strathmore erinrade sig den vink, som på qvällen blifvit: honom gifven af Erroll — och han fann dengamins döjlig, lumpen, försktlig samt vredgades bittert på den som velat inbilla honom en-sådan lögn. Redan på White Ladies hade Han misstänkt att orsaken till Errolls förbittring mot Marion Vavasour vore att söka i-em vanlig svartsjuka; och under de sista Veckorna här i Auteuil hade denna misstanke öfvergått till en fullkomlig visshet. När ham nu på morgonen låg vid hennes fötter, och hennes sköna hand smekte hans panna, ångrade han att han af hänsyn till en gammal vänskap låtit afhålla sig ifrån att på stället bestraffa den nedrige belackaren, såsom han syntös honom förtjena. — Hvarpå tänker ni då, mio caro? frågade hon och vidrörde mildt hans bår. — Jag tänkte på —huru många skulle vilja göra er otrogen mot mig, om de bara kunde det? — Ja, säkert äro de stt räkna i hundratal... Nå. men öm det skulle lyckas någon af dem, så Hoppas jag, att ni ej komme att klaga deröfver. —i Tala ej sål... Lek icke med mina känslor! — Hvarför ej? svarade hon leende. För STRATHMORN. 3e