Dagens Nyheter – 17 oktober 1873, sida 3

som man också på samma gång observerar en under den vilda jaägten ända till virtuositat utvecklad iakttagelseförmåga i afseende på möjligen hotande faror. Men något egentligt misstroende till oss menniskor tyckes ärlan icke hysa. Förtroendefullt blicka de små kungliga högheterea med sina sydländska ögon 038 redbart midt i ansigtet. Deras så hvardagssom söndagslynno förefaller vara högst älskligt. Men kommer t. ex, en roffågel dem för nära, visa do en energi uti sitt förakt för dessa passagerare ända derhän, att de med skrik, hugg och slag förfölja honom långt vägen räcker och till och med ännu äpgre, Men det är med mina små Kungliga Högheter alldeles sori med on hel del af våra tjusande qvinnor: lynnet är lifligare, för att icke säga häftigare, än att krafterna kunna hålla ståns gen deremot på längden. 2 Prinsarne och prinsessorna Ärla flyga i allmänhet ej synnerligen högt och aldrig högre än vingarne bära, men alltid båg eller vågs formigt. Hufvudet föres och röres under deras, för de smala, höga benen nästan vådligt snabba promenader på ett så intagande sätt, att mången ung tärna, som lägger an på att tjusa, tjusa.— karlarne, gerna kan se derpå med afundsamma blickar. Några manligt lättsinniga eller qvinligt koma ketta små gnedsprång inom äktenskapet, som ibland Deras Kungliga Högheter Ärla hålles i strängaste helgd, har man aldrig hört omtalas, oaktadt de icke äro af någon statskyrkas prest vigda. Kärleken sjelf har nog i och för sig helgat deras förbund: !) Från de gamla Kungliga Högheterna Arla skiljas lätt deras fullvuxna ungar genom den öfvervägande smutsgråheton i de senares drägt. De gamle: taga också framåt höstsidan på sig nästan alldeles likadana kläder, hvilka de sodan bibehålla tills följande vår. : Och komma de mycket tidigt till oss, så händer att en och annan då ännu icke hunnit ömsa. Men — hvarifrån komma Deras Kungliga Högheter om våren? — Jo, de som slå ned sina sommars bopålar i det grötätande Skåne antagas hafva senast styrt kosan öfver de;lotskrigiska danskarnes. öar och således besynnerligt nog fått dantastade passera — Drogden. : Våra kungliga svenska lotsar veta bäst, att man icke alltid har en sådan tur. :De Ärlekungliga Högheter åter, som bygga och bo högro upp i norden, torde utan tvifvel. höst och vår få navigera (luftligen förstås) Östersjön, som ännu icke blifvit : förklarad för danskt farvatten , . . Tänk så märkvärdigt! Men vänta bara tills några ömsesidiga eftergifter blifvit: ytterligare gjorda! Då tör nog hända att också ärlorna,; som kommattan Sdrakskopp östanfrån, nödgas använda danska lotsar för färden öfver stersjön, Dock, blifve nu härmed huru som helst: att Deras Kungliga Högheter Ärla pas: sera Östersjön åtminstone på hösten har jag sjelf bevittnat, i det att de i slutet af soptember kommit vVvestanfrån och tagit sig en liten rast ombord å fartyg, gående i flott vatten, utan sigte af land åt något båll. Prins och. pringessan Ärlag vård om pina små är ytterst öm.2) Det stora intresse de visa för landtbrukarens ordentliga. plöjning (eller plogning, hvad det nu: heter) af. åkertegarnej: särdeles på våren, gör att ingen plöjare i ringaste mån ofredar de honom tätt i spåret följande ärlörna, som sorgfalligt söka rensa plogfårorna från maskar och ingektlarver; I fordna: dar: gjordö visserligen allmogens söner mindre: afseende på den pytta, som ärlan derigenom, beredde dem, men ärlan. ansågs: liksom fridlyst ändå, ty såsom förtrollad var: det: rådligast att låta henne vara ostörd, menade man, och mer än eh gång har jag som barn. hört berättas, . hurusom den eller den bönden eller drängen. då eller då obetänksamt::med,-sin. piska ibjölslagit 4plogärlan, hvarvid ögonblickligt der ena oxen eller ock hela paret stupat för plogen för att aldrig mera resa sig upp, ochi värsta fall har ärles dödaren från den stunden aldrig haft någon helsodag. I sammanhanghärmed kan jag ock nämna, det äfven i vär upplysta tid ibland allmogen den åsigten är djupt rotfästad, att derest vi kata djureniså — sky och fly de oss. Detär ju ock naturligt, ty dön man hatar Visar man just icko mycken välvilja, och det är den visade välviljan som drager djuren till oss, liksom ock vår nästa?) . Den St ingeh, mig. veterligt, hatade ärlan ;kan, näst gråsparfven, i städerna anses för den mest spaka öch menniskosäll: skapslust egande vilda fågel i hela Skandinavien. I fångenskap har jag aldrig sett ärlan, men skulle vara mycket intresserad af att erfara huru hon då skulle bete sig (troligen mycket snällt och visa sig mottaglig för en ännu finare uppfostran än den hon af naturen har). Vår lilla päpna ärla har fått namnet plog: ärla af sin-böjelse att följa plogen. Bonäm! ningen sädeseller säs ärla kommer väl af att hon gernå håller till på Våra sädesfält, och binamnet kok-ärla af hennes förkärlek för att också vistas på och bland kokor, d. ä. jord: klumpar. Af den omständigheter, att ärlan infinner sig hos oss vid tiden för islossningen kallas hon isspjärna, antagligen föranledt af någon urgammal tro på ärlans vistelse under vintern i sjöarne, hvilkas is hou sålunda skuile sparka (— spjärna) sönder och dymedelst åter blifva synlig.