Dagens Nyheter – 16 oktober 1873, sida 1

— 260 — önskar det. Ni kan icke fara bort, Strathmore; jag behöfver er ovilkorligten. — Men då han gör mig den äran att önska detta samtal, så lärer jag icke kunna vägra det, utan att visa såväl honom som engelska regeringen en upperbar ringaktning. Lady Vavasour påtog sig en trumpen min. Hon visste, att en förtjusande qvinna aldrig är mera förtjusande, än då hon icke vill taga reson. — Regeringen? Hvad bryr jag mig om den? Ni skall spela Ernani, och det är mycket vigtigare än att diskutera politiska frågor... — Men jag försäkrar er... började Strathmore under det att lady Mostin med en helt road min lyssnade till samtalet, och mejlan på den franske hertigens läpppar ett löje spelade, som bittert sårade Strathmore; ty han var van att hålla sina rivaler på behörigt afstånd. — Det behöfs ej mera ordande om saken. Jag kan omöjligt uppskjuta min teatraliska föreställning, för att göra er grefve till viljes, isynnerhet som han i aldra högsta grad misshagar mig. Och säg mig, hvad kunde väl följden blifva, om ni afsloge hans begäran? — Jag har redan sagt, att ett sådant beteende skulle innebära en förnärmelse mot Allonby i hans egenskap af sändebud, och... — Nåväl, så förnärma honom! utropade mylady med en hänförande sorglöshet. An sedan?