Dagens Nyheter – 15 oktober 1873, sida 2

3 oo ST händelse möttes på vägen, För tillfället voro de allena och promenerade efter dinern i trädgården bland rosenbuskarne. Stjernorna lyste på hende och förlänade hennes hår en underbar glans; de byzantinska rubinerna på hennes panna blixtrade, och nattens skuggor, som till hälften beslöjade hennes skönhet, gjorde denna blott ännu mera förtrollande. Hon visste så väl, när hon tjusade mest och var oemotståndligast. — Undvika er! upprepale han. Lady Vavasour kan väl icke vara nog orättvis mot sig sjelf för att anso en sådan oartighet ens möjlig. Ett sådant svar hörde till den s. k. goda tonen, och han gaf dest derför, ehuru med en viss köld. — Jeg anser den möjlig, emedan den är en verklighet, yttrade hon med gsorglög min. Jag är icke van vid att man låter mig vänta eller skickar mig återbud; sög, hvarför gör ni det? — Duet är en alltför stor ära för mig, att ni skulle ha märkt min oartighet, derest jag gjort mig skyldig dertill, svarade han, ännu bibehållande sin Kyliga ton. Han fördömde och såfskydde hennes behagsjuka, som han genomskådade; och dock förmildrades hans stämma — oaktadt han sjelf icke ville det — då han blickade ned på henne. — Ni ger mig ett tvetydigt svar? Ni borde