Dagens Nyheter – 15 oktober 1873, sida 1

-—-— Ät mHon skrattade helt godt; men det låg ett uttryck af triumf och gäckeri i detta skratt. — Det var en händelse! Låt mig behålla min tro. Ack! lifvet regeras af slumpen, och kvar och en af oss är, på det hela taget, blott ett blad, som föres fram och åter af vinden. Så talade denna Epikurs lärjunge och skrattade så bjertligt åt sin egen sorglösa filosofi. Men snart beslöjades åter hennes gazell-ögon af detta vemod, rom förlänade dem det farligaste behaget, och hon utbrast: — Ack, Cecill har jag icke lärt er en bättre kärlek än den som först glödde i ert hjerta? Ålderdomen och äran, var det väl möjligt, att de kunde göra er så lycklig som ni nu är? Men ack! — måhända talar jeg i fåvitsko; måhända skulle makten och verldsas lof ha varit ljufvare för er än er älskerinnas smekningar? Han blickade på henne med all denna passion, som hon uppväckt hos honom; och den sällsamma skönheten hos hennes gestalt, den underbara prakten hos hennes färger syntos honom aldrig ha framträdt på ett mera i ögonen fallande, mera hänförando sätt än just nu. Hans afguderi uppvägde en hel verld, all ärelystnad tillintetgjordes deraf sågom ett pappersblad, kastadt bland lågor; han såg i henne sitt allt, icke allenast för studen utan för hela sin framtid. .— Jag vet det icke, och jag frågar icke STRATHMOEN. 3?