Dagens Nyheter – 15 oktober 1873, sida 1

ha — 5 AT nn blygas, major! Jag tål inga undflykter. Säg mig uppriktigt sanningen — tillstå att ni hyger ovilja mot mig! Under det hon talade till honom, såg hon så skalksktig ut; hennes blick tycktes säga ungefär så här: CHuru kan ni vara nog dåraktig att försöka trotsa min makt?4 — BSoså, fortfor hon och vände om hufvudet med en obeskrifligt högmodig nonchalance, under det hon sväfvade framför honom moellan blomsterhäckarne; seså, tillstå sanningen: ni finner mig odräglig! — Säg snarare, lady Vavasour; att jag fruktar er makt, och att — jeg vill vara uppriktig, eftersom ni bedt mig derom — det obarmhestiga utöfvandet deraf, med afseende på de beklagansvärda följderna, synes mig fördömligt. Den firade skönheten var icke van vid ett så djerft språk — en herrskare i sitt palats får oftare än hon höra sanningen. Lydsande sin frimodiga naturs och sin varma vänskaps ingifvelser, hade Erroll uttalat dessa ord, utar att nedslå ögonen; och dock var nu den första förebråelse, som någonsin en lefvande varelse vågat görs Marion Vavasour, af honom hänsynslöst framkastad. Från detta ögonblick var Errols öde afgjordt. Först blickade hon på honom med den största förvåning och en stolt ovilja; men derpå sänkte denna mästarinna i förställningskonsten, som förstod att efter behag härma alla den qvinliga känslans uttryck,