mm ANV IE hatar den som beröfvar honom en enda blick, ett enda ord af hans kärleks föremål, och han är till och med svartsjuk på ett djur, som hon gynnar med sin smekning eller ett leende. Hon skrattade, då hans hand makade undan en liten dyrbar knähund —en present af prins dEtoiles — emedan det oförsigtiga djuret vågat lägga sig på en flik af hennes sjal. — Jag säger er ännu en gång, att ni icke tillhör den tid som är. Ni borde ha lefvati Venedig för många hundra år sedan, då hvarje djerf blick blef besvarad med ett dolkstyng. Ingen älskar så numera; vi äro dertill alltför kallsinniga och kloka. Ännu för två år sedan, Strathmore, skulle ni ha svurit på att ni aldrig skulle bli till en sådan grad kär. — Mycket riktigt. Ty för två år sedan hade jag ännu ej sett er. — Nej. Så besynnerligt vårt sammanträffande i Böhmen ändå var! Mins ni de två sommarnätterna? Jag sade ju genast, att ödet ville vår förening, Han smålog. — Min högt älskade! Jag tror icke, att ödet har mycket att säga här i lifvet; det går oss antingen såsom vi sjelfva vilja eller såsom de qvinnor, i hvilka vi förälskat oss, finna för godt. Men emellertid säger jag, att om ödet alltid ville tjena mig så som då, skulle jag aldrig önska mig någon annan ledare.