Dagens Nyheter – 13 oktober 1873, sida 1

konungar vid sina fötter och stiftade med ett enda ord lagar i sitt rike. Prinsar täflade om ett huldt leende af henne. Efter några ögonblick inträffade att hon tappade en smaragd, och Strathmore böjde sig ned för att taga upp densamma. Härvid hviskade hon i hans öra: — Blygs, mylord! Så ovänligt ni nyss bemötte mig! Vet ni icke! att mitt valspråk är detsamma som Napoleons: qui maime, me suit? — Jo, svarade Strathmore missbelåten, men jag förstår icke, hvarför ni önskar att ert följe skall vara så talrikt. Hon slog honom på armen med sin doftande bukett. — När en talrik mängd alltid förgäfves följer mig, är då icke äran så mycket större för den hvilken jag ger företrädet framför alla andra, otacksamme? Den till afguderi gränsande lidelse, som fästade honom vid Marion Vavasour, framlyste ur hans ögon, då han lutade sig intill henne och under kören af SCPuritanernaX, som öfverröstade hans stämma, så att ingen annan än hon kunde höra den, hviskade i hennes öra: — Ack! min kärlek är så stor, att jag missunnar hvarje annan ett enda vänligt ord, enda flyktig blick af er. Ingen girig kan vara mera egoistisk och oförnuftig. — Ja, i sanning oförnuftig! Ni skulle passa vida bättre för Abelards ooh Heloises tide