En höstmorgon vid Uggleviken. När i södern nattens skuggor vika, träder dagen plötsligt fram i sin fulla skrud. Icke så i norden ; der kämpår natten hårdnackadt emot. Ea bred blodstrimma betecknar då Kennes väg och småningon faddra fenor af purpur och gäll i den fiyendes spår. Det är den segrande dagens bantr — gryning är dess namn, Just under en sådan skärmytsling på himlafästet börja vi färden. Många vägar bära till Rom och så äfven till Uggleviken, men från Ladugårdslandet välja vi helst den som går igenom Karl XV:s ort och äro då strax inne i skogen, der vi ortgå, utan att vika af. Några hundra steg ifrån porten går vägen uppför en backo, som är omhöljd af en tät barrskog, men öfverst på krönet ha några björkar tagit plats, mellan kvilka naturen bildat en ypperlig bänk af granit, Härifrån utbreder sig det grannaste skogsstycko för ögat, ty backen stupar brant ned i ängen, hvilken i norr begränsas af en hel flock yfviga ekar. Vägen, som hittills gått med dystra furor vid sidan, får nu idel leende björkar i sällskap, dessa vackra träd, hvilza väl ej trotsa vindsn som eken, men i stället bjuda honom till lek med sina mjuka hängen, hvarför han ock gerna höres hviska i deras kronor. Na äro de dock gula och ha redan börjat strö sina löf på marken. Vid grinden stanna björkarne, och barrskogen träder åter fram, denna gång på höga mossklädda berg ömsesidigt om vägen. Men träden bära täta forshufvor — liksom de icke vore vakna ännu. Vi böja ned en späd fura och finna toppen alldeles öfverspunnen af den finaste väf, så fin att den under vanliga förhållanden ej skalle synas, men nu har den starka höstdaggen smyckat hvarenda liten tråd med de skönaste perlor. De sitta så tätt och regelmässigt, att juveleraren skulle skatta sig lycklig om han kunde imitera dem troget. Det är spindeln, som så oförtrutet dragit sina nät för stackars flugor, men nu sitter han så genomvåt och skamflat öfver den list, som naturen afslöjat så plötsligt.!) Något längre bort vid foten af en åldrig tall rör sig ett annat lif. Det är en hel koloni af myror, som här byggt sin stack — anledning nog till betraktelser. Fjerran från verldens buller synes det lilla samhället här lefva i ostörd lycka. Den gemensamma boninogen är till formen ej olik de första försöken till mensklig byggnadskonst — de egyptiska pyramiderna — och ger dem icke heller efter i storlek, förhållningsvis till byggmästaren. ?) Ehburu bikupan i allmänhet framställes som idoghetens sinnebild, är dock verksamheten väl så trägen uti myrstacken, men arbetet göres här med mindre buller. Dock kan granskaren förnimma ett lätt sorl, om örat lägges nära stacken då arbetet är lifligt. Intrycket häref förekommer som det finaste pirno af vindens sus i trädtopparne, men än mera underbart och hemlighetsfullt. ?) Den djupa tystnad, som råder vid den lilla pyramiden, afbrytes omsider af en skällas vemodiga klang och snart eo vi en hel flock betande ker, hvilka likeom vi, ämna sig ner till källan vid Uggleviken. Sedan vi lemnat myrstacken just der sidovägen går till Fiskarstugan, ha vi ännu några minuters vandring, hvarefter skogen öppnar sig och bildar en stor krets på en lindrig dalsönkning, i hvars famn den för alla stockholmare så välbekanta källan är belägen. Efter korna kommer kogumman med sitt ko all, som trefaldigt upprepas af traktens eko, Det leder tanken tillbaka på herdelifvets idylliska tid med sina skiftande sagor och äfvontyr. Men snart störes idyllen af orediga ljud. Menniskors glada hojtande och skratt, med hvilket toner af instrumenter blanda gig, komma allt närmare. Ea skara uogdom är uto på lustvandring. Dragbarmonika cch fiol spelas af två bagare — det är frimåndag — och snart valsar kela dussinet gesäller och pigor kring källan. Icke är det elfvors dans på daggigt gräs, men både musik och dans äro dock bällna i stil med omgifningens lyriska stäm. ning. Glädjen står i högan sky och alltemellan ilar man till källans brädd att homta svalka af dess iskalla vatten. Men det är med dans som med visor, de vackra äro ej långa, och när musikea spelar till uppbrott, tågar skaran hän emot 4Drottning Kristinas vägX, sjungande: CVid vassen af den krökta ström, Som tycktes kärlek, kärlek susa, Låt ömma känslor dig förtjusa, Var lycklig, älska, njut och dröm. Sitt lugn den aldrig återfår, Som med en trogen skönhet bryter. Om fasen band ban sedan knyter, Ska!l ångren flyga i hans spår. !) Redan år 1757 utgaf C. Clerck ett förträff. igt arbete öfver några och sextio arter svenska spindlar, hvilket rekommenderas till genomläsning. ?) Chafas pyramid uppnår omkring 80 gånger ) byggmästarns höjd, medan stacken reser gig till väl 100 gånger myrang storlek. ?) Stackens invånare utgöras af två klasser, 32 för arb.tst och en för fortplavtsingen. Till len förr, höra ofruttiamma och vinglösa honor, ill den senare deremot.hannar och honor för. sedda med rätt stora vingar. Vid Parniogstiden, iom understundom infaller på efterhösten, svärna de bevingade myrorna omkring högt uppe i uften, hvarifrån de parvis nedfalla till marken, å att peroingen synes försiggå under sjelfva lygten. Knappast återkomna till jorden från leana flygtiga kärlek, förlora honorna sina vingar ;ch hanarne sitt lif, hvarefter de förra återvända ill kolonien, der de öfverviatra tillsammans med arbetarne.