Dagens Nyheter – 11 oktober 1873, sida 1

inför er anser jag icke nödig att försvara mig mot dylika usla misstankar. Strathmore sammandrog ögonbrynen; hans anlete bibshöll fortfarande samma min af ett iskallt, föraktfullt bån. — Må varal det är mig liggiltigt. Hafnu godheten sluta dessa heroiska tal. Jag tycker icke om slika teaterlika framställningar, och jag säger er ännu en gång, att jag för längesedan skulle tystat munnen på hvilken annan som helst som vågat traktera mig med sådana ord. — Ni antyder, att ni skulle velat med våld bringa mig till tystnad! Har då vår vänskap så ringa värde, att den inom en sekund kan utsläckas genom ett ord, fäldt om en qvinna, som — såge ni henne blott i hennes rätta ljus — är lika värdelös, lika eländig som... — Tig! inföll Strathmore ursinnig. Jag tål intet förmynderskap öfver mig och intet förtal om henne. För sista gången säger jag er: upphör att orda om detta ämne, eller... — Eller ni vill bryta med en tjuguårig vänskap för en kärleks skull, hvilken icke kommer att räcka tjugu veckor, afbröt honom Erroll med bitterhet. Dot skar honom i själen att finna sig så tillbakasatt för en nyckfull, behagsjuk qvinna. Ända från deras tidigaste barndom då de gingo i skolai Eton, hade de aldrig haft någon ordvexliog