Dagens Nyheter – 10 oktober 1873, sida 2

-— 240 -— — Har ni skrifvit? hviskade hon sakta, under det hon lät sin hand hvila i hans. I stället för att svara, räckte han henne ett bref, som han nyss författat, det var den skrifvelse, hvarigenom han afsade sig den erbjudna ministerposten, den mest lysande utmärkelse, han gerna kunnat hoppas, och sålunda afbröt en karrier, som annars troligen skulle ha leät honom till maktens och ärans höjder: 1 Hon lutade sitt hufvud mot hans bröst, medan hon läste dessa få rader — som inneburo dot största offer, en man kan göra för en qvivna. Hon hade icke ens sjelf räknat på att han skulle bli så fullständigt besegrad — hon hade aldrig kunnat tro, att hon till en sådan grad skulle lyckas fängsla honom. Sedan hon genomögnat skrifvelsen, upplyftade hon sina ögon med ett uttryck af den ömmaste kärlek och sade, i det hennes andedrägt smekte hans kind: — Månne ni icke skall ångra er, Cecil? Är ni säker derom? — Ångra mig? Himmel, när skulle jag väl kunna tänka på något annat än min sällnet? För öfrigt må jag väl tillstå, att jag gerna skulle velat gifva min framtid till pris endast för den outsägligt ljufva lycka, jag i denna stund njuter! Den vansionigaste kärlek hade funnit sitt uttryck i dessa ord. Han böjde sig öfver henne, kysste med andlös begärelse hennes