Dagens Nyheter – 10 oktober 1873, sida 2

-——v ljusens klara lågor spredo sitt sken öfver hennes luftiga gestalt — aldrig: sågo Greklands skalder en skönare bild i sina drömmar, hon stod. der lik en f6iorientens sagor, liken af solens diamantbekrönta prestinnor. I nattens stillhet vero de allena, och då deras ögön möttes, gaf hon honom en blick, som försatte hoäom i hänryckning. Sin äregirighet gaf hat till pris åt vindarne; ehuru stående på-den mest lysande punkten af sin lefnadsbaha, var han beredd att bryta med det förflutna, att afskära alla möjligheter för framtida befordran, om blott hennes ljufva röst skulle hviska: tStannal? Hans. hederskänsla, som bjöd honom att hålla i helgd den gifta qvinnan, hvilken vistades såsom gäst i hans hus, och att försvara den mans rättigheter, som i hans vård anförtrott sin maka, var för tillfället förgväfd, dränkt i hans ursinniga lidelse, likasom-mensklig vishet ofta dränkes i Vin. Han hvarken såg eller mindes eller tänkte på någonting annat än henne i denna stund. Och hon förstod betydelsen af hans tystnad. — Ni skall alltså snart lemna England, BStrathmore? yttrade hon. Orden voro helt vanliga; men ack! ofta är ordet blott en bissk i qvinnans språk; det var hennes ögon, som talade och utmanade honom; sägande ungefär så här: samla all din kraft och lemna mig, om du kan! Och på samms gång hotade de med att göra honom olycklig,