Dagens Nyheter – 9 oktober 1873, sida 1

— Hvad säga de? Strathmore sammanbet tänderna, för att kunna återhålla sin förargelse. — Det bör ni lätt kunna tänka er; ni vet ju, huru vi alltid skrattat åt sådana saker. Erroll lade bort sin vanliga lugna och milda ton samt böjde sig framåt, talande ifrigt och allvarligt, då han fortfor: — Btrathmore, jsg vet, att ni skall upptaga mina ord så som de äro menade; och äfven om ni icke gjorde det, vore jag ju en dålig vän om jag förtege sanningen, då jag bör uttala den. Skulle ni också i morgon utmana mig på duell, så måste jag i alla fall låta er veta, hvad alla säga — att ni förälskat er i en qvinnga, som endast leker med era känslor! i Strathmore lutade sig tillbaka i stolen, med ett uttryck af det kallaste hån i sitt ansigte. — Verlden är synnerligen artig som bekymrar sig om mina affärer; men om ni vill uppgifva namnet på en enda af de personer, som föra ett slikt språk, skall jag svara honom så att hans tunga för alltid tystnar. — Det vore bättre att icke gifva någon anledning till vidare prat. — Anledning? Jag förstår er icke. — Ni skall, ni måste förstå mig! utbrast Erroll otålig, ty ban ville icke låta sig affärdas med dylika korta och kalla svar. Vare sig pi är kär eller icke, så handlar niså som vore ni det... Ni gör er alldeles till slaf åt