Dagens Nyheter – 8 oktober 1873, sida 1

Land — Nu? Omöjligt! Jag måste -kläda mig. Togletten är för oss qvinnor, hvad äregirvigheten är för er, det första och det sista, den enda kärleken — den passion som beherrskar oss ända in i döden! Den döende statsmannen frågar; Är traktaten undertecknad?4 En dam af verld frågar, innan hon uppgifver anden: Fins något att anmärka mot min coiffare? Leende ville hon lemna honom, men Strathmore höll henne fast. — Ni måste dock höra mig! Jag sade en gång, att jag då ännu icke vågade nämna, hvaruti den af er utlofvade belöningen skulle bestå för att blifva för mig tillfredsställande: Nu vågar jag uttala mitt hjertas tanke, ty ni känner den i alla fall — ni vet redan mer än väl, att jag älskar or! Det ord var uttaladt, som alltsedan verldens början burits på menniskors läppar och oftare bragt lörbannelse än välsignelse öfver deras lif. Marion Vavasour åhörde det, och hennes älskliga ansigte strålade, under det att hennes ögon mötte hans med en sådan blick, som qvinnor gifva endast när de älska. — Tala icke på detta sätt, mumlade hon. Ni glömmer att det icke är mig tillåtet att lyssna till sådana ord. Men om också hennes mun straffade bonom så förläto honom i stället ögonen! Öch Strathmores kärlek, som nw omsider befriats från sina fjettrar, utgjöb i de mest vältaliga förklaringar sin stämmsas hela klang, all den