Dagens Nyheter – 7 oktober 1873, sida 2

ee TlUvv NN — då blommorna tillsluta sig, städerna :hvila i tystnad och stjernorna blicka in i boningar, der då lefvande sofva lika fridfullt som: de döda i sing grafvar — natten är poeternas dag, natten är till för hvila, för drömmar, för... — Kärlek! Ordet, gom sväfvade på hennes läppar, uttalade han. Hon gjorils en åtbörd, liksom af fruktan, mön på samma gång innebärande en förebråelse. Med denna åtbörd påminde hon Honoin om att det gifves gränser, som en kavaljer icke får öfverskrida, när han bringar en gift qvinna sin hyllning. Tillrättavisningen bedärade honom mera än något af kokötteriets öfriga konstgrepp skulle ha förmått; ty den framkallade hos honom ovilkorligen denna tanke: Den: qvinna, som fruktar en mans hyllning, fruktar för sig sjelf.4 En sakta suck Höjde hennes barm. — Ah! sade hon; kärleken är ju endast ett tidsfördrif för dårar och har intet rum inom den verld, i hvilken vi bålsa lefva. Vi tro icke på dess tillvaro, äfven om vi låtsa göra det. För oss är kärleken endast något som ger ämnen för lustiga berättelser. Vi ha vuxit ifrån dess lockelser. Hvem älskar väl inom la haute volee? Denna fråga var ytterst farlig, i synnerhet genom det sätt hvarpå densamma framställdes. Ett uttryck af smärta stod att läsa i hennes mörka, blixtrande ögon, och likasom