Dagens Nyheter – 7 oktober 1873, sida 1

drog han Aspasias ögön framför Alcmaonidas spira och skolornas vishet. Äunu för tre inånader sedan skullo Stratkmore ha svurit på att man måste vara vånsinnig för att kunna föra ett sådant språk; men när han nu i den stilla åstten stod vid hennes sida, talade han så hyarken på skämt eller för att behaga henne genom smicker, Hennes ögon besutto i denna stund samma allmakt, för hvilken den stolte greken en gång bugade sig i stoftet. Ty i hvarje tidsålder älska mönniskorna. Hon skrattade helt godt — det var samma skälmska, ljufliga skratt, som ftjusat honom under lindarne i Böhmen. — Huru! Ni som känner blott en kärlek — kärleken till makten — ni som sträfvar efter blott ex lycka, den som ålderdomen ensam kan medföra, gör nu sådana medgifvanden! Ni måste på de sista tre månaderna ha blifvit i högsta grad förändrad. Era ögon, de kalla Strathmore-ögonen, antaga verkligen ett riktigt ömt uttryck vid blotta tanken på Aspasia! Hennes leende blick mötte hans, mellan rösorna vidrörde deras händer hvarandra, och i den svala qvällen rådde en sådan tystnad, att de väl kunde höra hvarandras andedrag. Han hade i detta ögonblick icke mera någon kraft gentemot henne; också hvarken önskade eller sökte han undandraga sig hennes inflytande, — Förändrad? Om jag det är, så har ni åstadkommit förändringen. Det ärioke minnet