Dagens Nyheter – 7 oktober 1873, sida 1

vemodsfull tryckte. hon en kyss på en liten friskt doftande ros, som hon nyss plockat. Hans läppar vidrörde nästan hennes hår, hans andedrägt värmde hennes panna, då har i en glödande, betydelsefull ton hyviskade till henne: — Att svara uppriktigt vore att ånyo framkalla en tillrättavisning från er sida, De ord, jag nu, helst ville säga er, skulle icke uttrycka hyarken tomt smicker eller en ljum vänskap. : — Då — är det. bäst att do icke blifva uttalade. Detta svar var blott den kalla fläkt, som uppjagar lågor ur glöden; ty hennes ögon motsade innehållet af yttrandet. Och i det hon förde ett finger till sin mun — ett tecken åt honom att han skulle tiga, att hon icke vågade fortsätta detta samtal —vände hon sig port. Stratbmore skulle nu ha velat med sitt lif gå i borgen för att han var älskad af denna skönhet, som räknade tillbedjare, hopplösa tillbedjare i hundratal. — Låtom 059 gåin! Vi ha tillräckligt länge beundrat den herrliga stjernhimmelen; våra vänner sakna oss kanske, yttrade hon med en hastig rörelse, hvarvid hon tappade rosen, som hon nyss tryckt till sina läppar. Strathmore bugade sig och tog upp den friska rosen. Hon skrattade rätt muntert; men hennes ögon bibehöllo ännu sitt sorgsna ut