Dagens Nyheter – 6 oktober 1873, sida 1

-— oo SV heglig rörelse och betraktade porträttet, som hängde öfver henne. — Ack! en van Dyk och en Strathmore! Vet ni, lord Cecil, när man ser er, känner man sig nästan frestad tro att originalet till ett af dessa gamla porträtter åter fått lif. Min man har rätt; han säger alltid, att ni är en vandrande bild af Velasquez. Hvad ögonen t. ex, angår, vittna do om ett djupt tänkande, en kall beräkning, de äro alldeles såsom de besktritvas i legenden, de se aldrig med förtjusning på någon qvinna. Ja, sådana äro era ögon, och sådana äro porträttets. Härvid blickade hon på honom med en förtrollande skälmaktighet; och Strathmöre, ånyo besegrad, böjde sig ned intill henne, gägande: — Till och med de dödas porträtter tyckas, när de se ned på er, antaga en mindre strärg, en ömmare min. Hvar skall då den lefvandö mannen finns kraft till att motstå er? Her ni icke hört att Strathmorerne visserligen plägat försmå qvinnorna i allmänhet, men att det varit deras öde att med en vansinnig passion förgäfves sträfva efter att vinna en enda? Det var just då han hviskade dessa ord till henne, Erroll sade till sig sjelf: CHon är gudomlig — men hon skall förstöra honom i grund. Majoren hade icke hört hvad Sträthmore yttrade, men af hans glödande bliek hade han slutit till ordens betydelse.