Dagens Nyheter – 6 oktober 1873, sida 1

SS AV färgade håret, log hon mot sin bild i spegeln och tänkte: — Min kalle Strathmore! Nu är ni min fånge. Var det kärlek, som framkallade denna triumf i hennes bjerta? Det vore lika lätt att följa den flygande fogelns kretsar i rymden eller den öfvermodiga nyckfulla aprilvindens vexlingar, som att förstå qvinnornas bevekelgrunden och isynnerhet en koketts nycker. — Denne herre är således er bäste vän — major Erroll, icke sanni? frågade hon Strathmore, när de sutto tillsammans i tafvelgalleriets djupa fönsternisch, och kastade härvid en blick på le saöreur, som stod på afstånd vid sin polare. — Ja, han är verkligen den bäste. Har han blifvit presenterad för er? — 0, ja! Han var den förste som jag formeradoe bekantskap med i går afton. Jag må också tillstå, att det intresserade mig på det högsta att få se den enda person i verlden, för hvilken ni icke är likgiltig. Hvari bestå egentligen de företräden, som fästat er vid honom? — Ni frågar efter hans företräden? Ack! den gamle, käre gossen! Hans företräden bestå i den mildaste natur och den starkaste hederskänsla, som jag någonsin funnit hos någon man, Han förenar lejonets styrka med ett gqvinligt saktmod. Hela hans väsende är älskvärdt, och han är öppenhjörtlig som ett barn.